Till läsaren av denna blogg: För att kunna begripa det jag skriver om måste man nog gå ganska långt tillbaka i bloggen och börja läsa där. Det ena bygger på det andra och inga genvägar finns.

När jag önskat Caro en fröjdefull jul, fick jag som svar: Nothing good about X-mass and birthdays any more, might live 2 see or 2 occasions or not bye. Vad betydde det? Vad menade hon? Var hon där nu igen - livstrött som i Uganda senast i mars?

På nyårsafton kom följande sms: Im sorry 4 all the pain I caused u pls find it in your heart 2 forgive me, happy new year 2 u from Caro

Jag svarade inte. Visste inte hur jag skulle svara därför att jag inte var klar över vad hon ville. För det första fanns inget att förlåta. Snarare var det jag som skulle bett om förlåtelse. För det andra visste jag inte hur hon skulle tolka min "förlåtelse", absolution. Var hon ute efter att om jag förlät skulle vi knyta an där vi lämnade den 1 april?

Under alla förhållanden var det omöjligt att diskutera detta per sms. Jag ville skicka ett mejl till hennes yahoo-adress. Men när jag kollade, fungerade inte denna längre. Förmodligen hade den stått oanvänt för länge. Jag bad Caro att fixa denna eller en ny account, men hon svarade bara nonchalant som bara hon kan vara att jag kunde uttrycka mig per sms, hon hade inga möjligheter ta sig till stan för att fixa yahoo.

Det var den 8 januari 2009. Jag stängde av även denna mobil för inkommande trafik.

Under hösten hade jag funderat på om jag skulle skicka några pengar till Caro som julklapp och födelsedagspresent. Hon skulle fylla 24 på juldagen. Eller om det var bättre att avstå och låta henne vara. Än tyckte jag det ena var bättre, än det andra. I slutet av november bestämde jag mig i alla fall för att skicka 300 dollar vilket på plats är vad en nyutexaminerad lärare tjänar på en månad. Men jag visste inte om Caro hade sitt bankkonto kvar eller om hon känt sig tvungen att avsluta det för att komma åt de 2000 kronorna man måste ha minst på kontot i denna märkliga del av världen. Därför messade jag en rad om att jag skickat pengar och att jag gärna ville ha en bekräftelse att de kommit fram.

Hon svarade lite kort och nonchalant: Tack, har inte kollat ännu. Hejsvejs. Men det var helt okej för mig.

Jag hade en grupp som skulle till Caros hemstad - det visste jag. Men redan i maj 2008 beslöt jag att avstå från att leda gruppen och överlämnade ansvaret till några kolleger. Jag kunde helt enkelt inte förmå mig att gå runt i stan och riskera stöta på Caro. Dessutom hade Shirin knappast accepterat att jag tagit mig dit.

När denna grupp slutligen reste i början av november, mådde jag överraskande för mig själv mycket dåligt. Tankarna var hela tiden där och inte här. Jag hade själv gjort gruppens program och stod i sporadisk sms-kontakt med mina kolleger. En av de första kvällarna åt hela gruppen på den restaurang vid den stora sjön där flodhästar säger godnatt till varandra. Här skulle Caro och jag firat vårt bröllop och tillbringat vår bröllopsnatt den 29 juni förra året. Jag kunde inte behärska mig och sände ett sms till Caro med innebörden att gruppen nu var där. Hon svarade nåt i stil med: Why do you choose to torture me?

Jag förstod att hon inte gått många steg vidare under det halvår som gått.

Nåväl, denna kameramobil hade mest legat och skräpat i byrålådan under alla dessa månader. Men Caro hade ju numret och kunde ta kontakt den vägen också. Men jag satte in på den heller förrän mycket senare.

Någon gång under sensommaren föreslog Caroline att vi kunde fortsätta vara vänner och mejla som förut, varje dag. Hon påstod att hon inte hade några nära vänner förutom mig. Jag svarade att det inte var möjligt. Vi skulle genast vara tillbaks där vi varit förut. Jag skrev också att hon inte tidigare precis anlitat mig som rådgivare i sitt dagliga liv, varför skulle hon göra det nu?

Jag måste ändå medge att jag många många gånger satte på denna mobil under hösten och hoppades på att där skulle vara en rad från Caro. Jag tror jag ville veta att hon mådde bra, inget mer.

Någon gång i oktober skrev jag något i stil med: Hope you have found a young healthy guy who can deal with your strong sexual needs and who is mature enough to appreciate your possibilities of sexual response and enjoyment. Något svar fick jag inte.

För att kunna använda mobilen igen bytte jag operatör och nummer. Det numret fick Caro aldrig.

Men jag hade en annan mobil också , min första kameramobil,som jag köpt en gång när de fortfarande kostade skjortan. Den köpte jag när Caro och jag diskuterade våra "utrustningar", dvs. när Caro tjatade om längden på min kuk och jag ville se henne naken. Det måste alltså ha varit under våren 2007 - innan vi sågs "in the flesh" i Mombasa i juli det året.

Några bilder blev det aldrig. Caro kunde ta emot men inte skicka några, påstod hon, eftersom hennes mobil inte var registrerad. Och det tycktes vara omöjlig att få till för henne.  Och jag skickade inga nakenbilder på mig till henne för att jag ville ha ett utbyte. Funderar ofta idag på vad som hade hänt om hon skickat någon nakenbild på sig. Jag tänker på den besvikelse jag kände den 7 juli 2007 när vi för första gången stod nakna inför varandra och hennes stora bröst - trots att hon bara var 22 - inte satt där jag förväntat mig.

Många gånger har jag funderat på vad som egentligen hände med Caroline där borta i Uganda i slutet av mars 2008. Trots att hon visste att jag lämnat in skilsmässoansökan från Shirin flippade hon ut - när det var det hon åstundat så hett. Hade velat fråga henne någon gång och helst fått ett vettigt svar vilket inte varit så lätt alltid under åren vi umgåtts.

Vad hände efter den 1 april? Jag stängde av mobilen så att Caro inte kunde messa längre. E-mejlmöjligheten lämnade jag öppen. Där kom efter några dagar en ursäkt från Caro och en vädjan om fortsättning. Men jag svarade inte.

Mot slutet av april eller kanske först i maj försökte jag ta reda på om Caro åkt hem från Uganda. Det hade hon. Någon gång i maj skickade jag några böcker. Vilka var det? Jo, Alkemisten tyckte jag passade bra i sammanhanget. Och  Conscious loving/Den kloka kärleken. Hon tackade aldrig.

När jag skrev mina senaste inlägg i den här storyn igår, kom all den smärta upp igen som jag trodde och hoppades ha stoppat tillräckligt långt undan - men icke.

Jag ser också att det jag skrivit är bara ett skelett, om ens det, av allt som hände dessa turbulenta dagar och veckor förra våren.

Ändå är jag idag klar över att mitt beslut den första april förra året var det rätta. Jag stängde helt enkelt av mobilen och bytte sedan nummer så att Caroline inte skulle kunna fortsätta messa. Vi hade fortfarande yahoo-konton kvar, men jag visste att hon ogärna använde dem.

Hon hade också fått mitt telefonnummer hem på den fasta linjen och några dagar senare in i april hörde hon av sig där. Jag lade bara på.