Hon skriver: U have made my life miserable. All my friends laugh at me. Am at hospital. Happy now? Still not in the moods to talk to you. Wish you the worst night ever.

Jag hade själv befunnit mig i upplösningstillstånd hela den dagen och egentligen sedan flera dagar tillbaka. Dels pga Caro och hennes hälsa, halsstarrighet och tystnad, dels pga den för Shirin  nu äntligen omtalade skilsmässan och alla dess konsekvenser. Nu kom detta!

Jag replikerade och skrev tillbaks till Caro: Happy to hear you are alive. Will sleep like an angel. Thanx for getting me into this divorce and then tell I made your life miserable. In what way? Guess this was the end for us. Wish you a pleasant life!

Därefter väntade jag ungefär en timme på att Caro skulle ta tillbaka det hon skrivit och ursäkta sig vilket hade varit det gängse mönster mellan oss när hon blivit förbannad. Men Caro hör inte av sig.

Vid 21.30 frågar jag Shirin om hon vill gifta om sig med mig - och det vill hon.

Måndagen den 31 mars är det helt tyst från Uganda. Inget svar på mina åtta sms på söndagen där jag försöker muntra upp henne, be henne ta läkarkontakt.

Sedan kommer avgörandet. Det är den 1 april. Redan 5.30 på morgonen skickar jag ett första sms till Caro men får inget svar nu heller. Under förmiddagen följer fler sms från mig - utan resultat. Hon tiger. Ligger hon i koma? Är hon död?

Det blir tillfälle att tala med Shirin. Jag säger som det är: Skilsmässa. Shirin blir både ledsen och arg.

Sedan går jag till jobbet. Hur kunde jag jobba under såna omständigheter, frågar jag mig idag.

På kvällen är det mycket spänt och tyst hemma. Vid 19-tiden kommer ett sms från Caroline:

Inte heller lördag eller söndag finner jag ord för att tala om för Shirin att jag ensidigt lämnat in skilsmässoansökan.

Söndagen den 30 mars förstår jag att Caros malaria är allvarlig igen men att hon som vanligt inget gör åt sjukdomen vad jag än ber henne om. Precis som tidigare väntar hon för länge innan hon beger sig till läkare. Därmed blir sjukdomen allvarligare än nödvändigt. Bara ett år tidigare behövde hon intensivvård som jag betalade en i sammanhanget liten förmögenhet för. Det verkar hon ha glömt eller förträngt.

Plötsligt sent på söndagkvällen får jag ett sms som säger: If it wants 2 ruin my life let it b after all i hav nothing left 2 do on earth.

Jag måste säga att jag både blir förtvivlad, förvånad och förbannad.

Har hon glömt att jag lämnat in skilsmässoansökan för att hon och jag ska kunna gifta oss den 29 juni?  Varför är hon så nedstämd att hon verkar trött på livet? Vad har hänt med henne där borta i Uganda, långt hemifrån, där hon tidigare sade sig trivas så bra?

Ser att jag lämnade läsaren i sticket med uppgifter om vad som hände den 26 mars 2008. Sedan inget mer. Ja, vad hände?

Hade lämnat skilsmässoansökan till tingsrätten men talade inte med Shirin om det. Men jag skickar ett sms till Caroline och meddelar att jag gjort det. Hon svarar "I owe u 1". Jag replikerar: U don´t owe me anything, not even 1".

Nästa dag är en torsdag. Jobbar som vanligt och låtsas hemma som ingenting.

Försöker få till det under fredagen att tala med Shirin. Lyckas inte. Bekräftelse från tingsrätten adresserad till henne har redan kommit men jag lyckas få tag i brevet och gömmer det undan.

Plötsligt tystnar Caro där hon befinner sig i västra Uganda. Jag vet inte vad jag ska tro. Under lördagen visar det sig att hon - precis som vanligt denna tid på året - fått malaria igen.

Då var den förste "svarte" presidenten installerad i USA. Till och med i Kenya kallar man Obama svart trots att han inte alls är svart utan halvvit - vilket också tydligt syns. Han är ju mulatt och jag förstår inte varför man helt vill bortse från hans vita mor och hennes vita släkt där Obama ju växte upp.

Daily Nation i Kenya har många och långa artiklar om honom och hans härkomst. I västra Kenya hävdar man hans stamtillhörighet, han är minsann luo och inget annat. Samma stam som Odinga som efter förra årets blodiga månader delar makten i landet med kikuyun Kibaki.

Jag har två barn med Shirin. De är mulatter som Obama. Aldrig har jag tänkt på mina barn som "svarta". Varför kan man inte skilja på det ena och det andra?

Stackars Obama skall nu rädda världen, tänka på de vita och de svarta, de gula och muslimerna. Det är ekonomisk kris, sägs det, det är global uppvärmning som måste hejdas, det är "terrorismen" som skall bekämpas osv. Inget slut på allt elände han ska ta itu med. Hur ska stackarn orka?

Det är nu många månader sedan jag skrev vidare här. Mycket har hänt - som alltid. Har äntligen fått tag i en lösning för mina "webproblem" efter det att hemmauppkopplingen pajat ihop några gånger efter virusangrepp. Nu har jag gett upp den datorn och skaffat en mobil pocketversion med möjlighet att skriva närhelst jag vill och har tid och var jag än befinner mig (i Sverige).

Får se om jag kommer igång med fortsättningen av bloggen vars "handling" i princip slutade i april 2008.

Idag skulle vi ha gift oss, Caroline och jag, om inte allt ändrats på mållinjen i slutet av mars och den 1 april. Jag tänker på hur det kunde ha blivit och hur denna dag sett ut.

Dagen därpå är Caroline i östra Uganda hos en väninna - nästan 1000 km hemifrån. Jag får veta att hon flytt från skammen, skammen över att behöva erkänna att jag slagit upp förlovningen och att bröllopet inte blir av. Jag häpnar. Själv har jag visserligen velat fram och tillbaka men inte uteslutit att bröllopet fortfarande skulle kunna äga rum som planerat.

Här hemma kommer vintern, nu när man trodde våren var här. Det snöar ymnigt.

På något sätt hoppas jag att Caro träffar någon ung karl där i Uganda som hon får ihop det med. Det skulle underlätta alla beslut för mig. Men så verkar inte ske. Hon börjar jobba på ett dagis och säger sig trivas. Hon säger att hon kanske stannar i Uganda resten av sitt liv.

Den 26 mars beslutar jag mig för att skicka in fullföljdsansökan om skilsmässan till tingsrätten.