När Shirin sedan förstår att jag ändå inte kommer att släppa Caroline och att jag vill ta hit henne och att bästa sättet att göra det på är att gifta mig med henne - då blir det kris igen. Skiljas vill hon inte, inte på riktigt och inte på låtsas. Jag insisterar. Hon ber om tillvänjningstid. En vecka går och Caroline som jag hållit underrättat tror inte mycket på detta. Då skriver Shirin på skilsmässopappren och jag lämnar dem på tingsrätten. Sex månaders "betänketid". Jag bokar flyg till östafrika till februari för att träffa Caroline. Vi pratar om stort afrikanskt bröllop till sommaren. Nu hänger det på henne att förbereda och ordna med det. Var och hur?

Kan livet vara så crazy och gott samtidigt? Jag älskar båda kvinnor och gör allt för att de skall må bra. Kan det fortsätta så?

Det är egentigen otroligt hur mycket som kan hända på kort tid. Kollar tillbaka i bloggen för att se vad jag skrev sist och hur långt vi kommit på olika håll.

Läget idag är då följande: Har pratat med Shirin om Caroline och vår vecka vid Indiska Oceanen. Efter några dagars sorg förstod hon att det bästa vore att kämpa för oss om inte skilsmässan skulle bli verklighet. Hon förvandlades fullständigt i umgänget med mig, blev kelen, kom nära så ofta som möjligt, började leva ut sin sexualitet för första gången. Jag känner inte igen henne. "Felet" är bara att det är svårt för mig att känna det är äkta efter tio års väntan på just detta - och nu när skilsmässan ligger inom räckhåll visar hon en helt annan sida av sig själv. Det känns något patetiskt, påklistrat, oäkta.