En läsare påpekar att saftiga detaljer fattas när det gäller rubriken. Att jag lurar mina läsare.
Men lugn i stormen! Vänta och läs...ha tålamod!

Först vill jag ta upp ett ämne som jag grubblat över i många år.
Killar sägs ju tänka med k..., ja ni vet vilken manlig kroppsdel jag menar. I mitt fall är det helt sant. Hela mitt liv har jag känt att jag är ett bihang till honom mellan benen och inte tvärtom. Nu skulle jag ju kunna ha en omröstning och se hur "ensam" jag är om att känna så. Men kanske finns andra sätt att ta reda på detta.
Slav under sexet, inte sexgalning eller beroende av sex. Men när jag ser en snygg tjej vill jag gärna "ha" henne. Är hon dessutom intelligent och vi kan diskutera olika saker, är jag beredd att offra allt och gå hur långt som helst.
Som Sandra från Brasilien - som jag skrev om häromdagen. Precis det inträffade med henne. Och mitt äktenskap rök all världens väg så småningom.

Några besvikna läsare av gårdagens inlägg påpekade att det inte fanns täckning mellan rubrik och innehåll. Nåväl, det kan vi ju råda bot på idag - i viss mån.
Några år äldre än i gårdagens berättelse finner jag mig på en större kongress utanför Florianopolis, en miljonstad i södra Brasilien. Kongresspråken är franska och portugisiska. Inte bara jag är dålig på båda och kräver därför - precis som vi svenskar, danskar och tyskar gjort vid tidigare kongresser - att inlägg skall översättas till engelska också. "In English, please!" skriker vi i kör. Ingen verkar ta notis om våra rop på hjälp i den trånga hotellmatsal vi befinner oss i. Då hörs plötsligt början på en klingande bra engelsk översättning. Jag ser inte kvinnan men hennes uttal med liten amerikansk brytning och hennes ordförråd är oklanderliga.
När jag sedan träffar översättaren visar det sig vara Sandra, universitetslärare från Brasilien. Hon är inte bara bra på engelska, hon är strålande vacker också, kring 35, inte särskild lång, mörkhårig, belevad. Efter en kortare presentation vill hon att jag träffar hennes kolleger från samma stad i södra Brasilien. Jag välkomnas till ett gäng mycket talföra kvinnliga lärare och får berätta "allt" om Sverige.
Sandra och jag börjar prata mycket med varandra. Hon är gift, har tre barn, verkar leva ett på ytan tryggt liv. Efter några dagar har jag blivit förälskad i henne och säger det en kväll över ett glas caj pirinha. Hon svarar ingenting.
Senare samma kväll när jag redan lagt mig, knackar Sandra på dörren. Hon vill komma in trots att jag är tveksam. Hon vill ligga med mig, säger hon efter några minuter. Detta är svårt för mig, eftersom jag vet att jag kommer att vara förlorad om vi också får en bra natt i sängen efter allt vi redan pratat om och förstått att vi gillar varann. Jag säger nej, jag vågar inte. Men Sandra låter sig inte avspisas så lätt. Hon framhärdar. "Jag får bara ligga intill dig en stund, då", ber hon.
Ja, ni kan gissa hur det slutade. Vi fick det fint tillsammans den natten. Redan då lärde hon mig saker jag aldrig gjort förut eller tänkt på.
Detta var början på en nio år lång relation och många möten med Sandra i Portugal, Finland, Frankrike, på Kreta, i Turkiet, Tyskland och Sverige.

Endast sju år gammal förlorade jag min bäste vän. Han hette Rolf, Rolf Bickenbach. Rolf var jättegammal, minst 35. Han var säkert gift och hade egna barn. Men dem träffade jag aldrig. Rolf var snäll. Han jobbade i en bilverkstad på GSO som betyder German Service Organisation. Men det visste jag inte då. GSO fanns i min dåvarande hemstad och hade byggt ett eget litet samhälle bakom taggtrådar mot de tidigare fiender tyskarna. På GSO jobbade min mamma som städerska. Hon kände inte Rolf. Men Rolf tog sig an både mig och min trampcykel. Han servade den i sin verkstad bland alla GSOs mörkgröna engelska truckar från 40-talet. Sedan hade Rolf tydligen fått nog av GSO och Tyskland. Han utvandrade till Sydvästafrika, idag Namibia. Till Windhoek med hela sin familj. Efter sig lämnade han ett spel till mig, biljakten på Nürburgring, ett tärningsspel av traditionellt slag. För mig var det ett minne, en helig ritual att spela spelet när han för länge sedan försvunnit till Afrika. Nog skrev han ett brev eller vykort därifrån någon gång. Men sedan blev det tyst. När vi på senare år begåvats med "den nya tekniken" och internet har jag någon gång försökt spåra honom eller hans barn i Afrika. Förgäves. Ingen träff. Jag hoppas du haft det bra, Rolf, varhelst du befinner dig, i himlen, i helvetet eller fortfarande på jorden.

Det här är ett försök att se om denna blogg blir läst eller inte. Om ja, kommer jag att fortsätta skriva här, annars flyttar jag till ett bättre ställe.Och hur publicerar man inlägg?Och var läser man andras bloggar?