Inget plan kom vid 16-tiden. I stället lägrade sig lugnet över flygplatsen. Inga starter, inga landningar. Jag satt på det enka ställe där man kunde sitta inomhus: "Restaurangen", ett ynkligt och patetiskt enkelt ställe med i sammanhanget skyhöga priser.

Vid 17-tiden hörde Caroline av sig igen. Hennes flyg hade ännu inte startat. Jag tog det tredje ölet, ännu en flaska Tusker, och började bli småberusad.

Omkring på pinnstolarna kineser, japaner, en och annan europé.

Jag tog en promenad utanför byggnaden. Fortfarande minst 30 grader. Flygplatsen låg öde. Av Bush inte ett spår. Han skulle landat 17.15 men kom inte. Allt stod stilla i väntan på Mr. President. Naturligtvis startade inte Caros flyg av samma anledning. De visste att de ändå inte skulle få landningstillstånd.

Tillbaka till "restaurangen". Jag bytte till "Pilsner". Vid 18.30 började det mörkna. 18.45 landade Bush i ett jättelikt fyrmotorigt plan med påskriften "United States of America". Jag såg planet rulla in mot  någonstans där han skulle kliva av. Planet närmade sig aldrig huvudbyggnaden utan stannade på plattan utanför skjutavstånd.

Folk började trängas utanför teveskärmar för att få en glimt av honom. Jag väntade på Caroline.

När mottagningsceremonierna på flygplatsen var avklarade, hade det blivit beckmörkt. En bilkaravan körde i ilfart ut från flygplatsområdet och någonstans där satt mr Bush med följe. Alla de tiotusentals människor som samlats sedan tidig eftermiddag utmed vägen in till stan fick inte se annat än några bilar som rusade förbi. Skyltarna man satt upp till hans ära kunde han i mörkret inte se. Inte heller hur fint de gjort utmed vägen som annars mest liknar en sophög. Jag tyckte synd om folket.

Caroline och jag stod hela tiden i sms-kontakt. Från Mwanza i Tanzania hörde jag att tåget tagit mycket längre tid än hon trott och att hon sedan beslutat ta flyg till Dar es Salaam. Hon skulle landa vid 16-tiden. Jag hade kommit redan klockan 14.

Räknade ut mina chanser att hinna till hotellet och tillbaka i tid. Ville ta en dusch och byta kläder innan jag skulle möta henne. Taxichauffören upplyste mig om att Bush skulle komma på eftermiddagen och att hela vägen in till stan skulle bli spärrad för vanlig trafik. Kul! Hur skulle Caro och jag ta oss in till stan då?

Duschade hastigt och bytte kläder i det något mörka och dystra rum på Peacock hotell. Tillbaks till flygplatsen. Folk hade fejat och städat och satt upp jätteskyltar utmed vägen. Om vänskapen mellan USA och Tanzania och deras tack till Bush för det ena och det andra. Och han log från affischerna och såg mycket yngre ut.

Det är nästan fyra månader sedan jag var här sist. Mycket har hänt. Läget i Kenya lugnade sakta ner sig - men för hur länge? Jag hade en tidigt inköpt biljett till Nairobi för mitten av februari för att sedan ta mig vidare till staden vid sjön och där träffa Caroline.

När jag andades om att inte vilja komma p.g.a läget, bannade hon mig, blev rasande av besvikelse. Sedan lugnade hon ner sig. Jag trodde jag kunde åka till påsk kanske. Men då kom jag på, minns inte hur, att vi kunde ses i Tanzania. Jag kunde köpa en flygbiljett från Nairobi till Dar es Salaam. Och så blev det.

Caroline skulle ta tåg och buss från sin hemstad och komma fram ungefär samtidigt som jag. Men så blev det förstås inte. Herr George Bush, president i det stora landet i väster, demokratins högborg på jorden, skulle anlända till Dar samma dag som vi!