Efter ännu en mager lunch på det enda ställe där man kan få en kall öl går Caroline och jag ut i vadhavet. Det är ebb och man kan komma någon kilometer ut mot revet i fjärran utan att behöva simma.

På många ställen når oss vattnet upp till midjan men inte högre. Ortsbefolkningen har slagit tjocka pinnar i havsbottnen så att de bildar ett slags fält där man odlar sjögräs. Överallt sitter fullt påklädda kvinnor och flickor i vattnet och skördar detta sjögräs, stoppar det i säckar som med rep binds fast vid någon pinne.

Jag närmar mig två yngre kvinnor, kanske är de fortfarande barn. Försöker förstå vad de sysslar med och varför. Skörden går främst till Asien, säger de. På en dag hinner de skörda sex säckar sjögräs som ger dem ca. 10 kronor i betalning. I torkat tillstånd är sex säckar ca. 1,5 kilo. Jag tänker på de otroliga priser vi får betala per gram eller möjligen hekto i våra hälsokostbutiker! Här blir mellanhänder rika som troll. Tänker också på att denna "hälsokost" odlas i vatten som förmodligen inte befrämjar hälsan särskilt mycket. Ty var är reningsverken belägna som tar hand om avloppen från hotellen vid stranden? Jag ser inga.

Någon eftermiddag kallar Caroline sig själv för sex maniac i förringande tonfall. Jag försöker förklara för henne att hon fått en sällsynt gåva genom att kunna få hur många orgasmer som helst i rad. Att det inte är något fel på henne och hennes sexuella behov. Men att det möjligen är fel på oss som par.

Det är nu som jag får alla dessa tankar igen om att dra mig ur förhållandet. Caro behöver en ung stark kille som kan ge henne det hon vill ha och behöver. Hur ska jag kunna tillfredsställa henne om säg tio år när hon fortfarande är bara drygt trettio? Fingret kan inte ersätta staken - vad hon än säger.

Det är intensivt hela tiden mellan oss. Jag hinner inte tänka efter särskilt mycket. Hade massor med frågor till Caro med mig hit, om hennes vardagsliv som jag fortfarande känner dåligt till, om hennes familj, om hennes tankar och känslor. Men inget blir sagt eller frågat. Vi lever för stunden, har ändå aldrig tråkigt med varandra. Kanske är det värmen eller tröttheten. Sover inget vidare bra och alldeles för lite. Maten är "tunn", kalorisnål, lite får man jämfört med våra breddgrader. Visserligen behöver man knappt mer men ändå.

Vårt sexliv fungerar inget särskilt bra. Känner mig tömd och det händer flera gånger att jag kroknar mitt i ett samlag. Räddningen blir "fingret", min högra hands mellanfinger. Fingerpullandet har Caro inget emot, tvärtom. Bättre än inget, är devisen.

Det visar sig nu, här på Zanzibar den 19 februari 2008, att Caroline är multi- eller serieorgasmisk. Hon kan få hur många orgasmer som helst efter varandra och vill också gärna ha dem. Vill inte sluta. Men efter ett fyrtiotal orgasmer håller inte heller mellanfingret hos mig längre.

Kollegans vänner inte långt från vårt hotell i Paje på Zanzibar var inte hemma. De hade åkt "till stan", stonetown Zanzibar. Jag lämnade en hälsning från min kollega till kvinnan på expeditionen och Caroline och jag vandrade tillbaka.

Den kvällen var det "afrikansk underhållning" för turister på någon restaurang i närheten. Mat sades ingå i priset. Vi anmäler oss och ett tjugotal vita är där. Man bjuder på den vanliga underhållningen: lite dans och akrobatik. Ungefär som i Mombasa förra året. Udda mat för mig, Caro känner igen det mesta.

Vi är det enda "blandparet" även här. Inte bara hudfärgen skiljer, även nästan fyrtio år. I ansiktena hos de flesta vita ser jag vad de tänker när de ser oss ihop. Men ingen kan ens ana det verkliga förhållandet. I Mombasa frågade jag Caro vad hon tycker när hon ser de vita "tänka". Hon svarade att hon inte bryr sig.

Fredag kväll den 9 maj. Theresia fyller exakt 2,5 år idag. Vi firade med äkta Stroganoff, en efterrättskaka på havregryn och bär med vaniljsås. Vin.

Shirin och jag har det bra just nu. Vi knullar så ofta vi kommer åt och hon är alltid med på noterna. Ger sig hän.

På lite längre håll - i Kenya - är det värre. Allting kulminerade och tog i princip slut på kvällen den 1 april. Hur kunde detta hända?

Vill jag göra reklam för Zanzibar och/eller Tanzania? Egentligen inte.I Kenya säger folk att människorna i Tanzania är mycket vänligare än i Kenya. Jag vet inte jag. Märkte ingen skillnad. I stället var det uppenbart att de förstod mycket mindre engelska i Tanzania. Och det ledde till både missförstånd och upprörda känslor hos mig. De nickade vänligt och verkade ha förstått men i själva verket gjorde de som de själva ville.

Visst är Zanzibar värt en resa. Men det är många andra ställen i världen också. Nedan utsikten från vårt rum på Zanzibar.

En kollega hade gett mig en adress i Paje. Folk från Sverige som drev ett hotell vid stranden, hade han sagt. Men jag orkade inte tjata på chauffören att hitta dit. Hade inte heller någon större anledning att hitta dit. Kollegan visste inget om Caroline. Om han och hans bekanta med hotellet hade kontakt senare, skulle han fått höra om oss. Och det var jag inte särskilt intresserad av.

Ändå frågade jag på Kitete efter dessa svenskar. Mycket riktigt låg deras hotell bara 20 minuter norrut på samma strand. Caro och jag begav oss dit på eftermiddagen efter en enkel men tämligen dyr lunch. Eftersom vi inte bodde på detta hotell tillsammans kunde de tro vad de ville om oss.

Stranden här har den finaste vita sand jag någonsin sett och gått i. Jag tänkte på mjöl. Hade också passat utmärkt som byggmaterial, tänkte jag, med lite vatten och lim kunde det blivit cement. Du förstår säkert att jag inte är någon byggare eller tekniker.

Hela miljön här är underbar. Mycket lite folk trots att det sägs vara högsäsong, precis som i Mombasa förra året. Varför åker folk till Thailand eller Brasilien när de kan få minst lika fint på närmre håll?

Tidvattnet är starkt utpräglat. Vid ebb är det nästan torrt långt ut till revet mer än en kilometer bort. Vid flod väller vågorna in och når nästan hotellet.

Vi äter en enkel frukost utanför hotellets ingång. Gräsmatta, en kringgärdad platta med plastbord och plaststolar.

På en simpel karta över ön hade jag utsett Paje på öns östkust som den plats där vi skulle tillbringa de två dygn vi hade på oss. En kille på hotellet fixar en skjuts åt oss dit. För 40 000 Tzsh körs vi genom fantastiska palmskogar, undervegetation bananplantor, bitvis kunde vi varit någonstans i Sverige, sedan blir det exotiskt igen. Är det fyra fem mil till Paje? Jag känner mig mycket glad över att vara här nu äntligen och till råga på allt tillsammans med Caroline.

Chauffören tar oss till ett hotell direkt vid stranden. Vi tittar på ett rum med havsutsikt, 90 dollar per natt, jättestor dubbelsäng med takhimmel igen, myggnät, ett rejält badrum med dusch och toalett. Helt okej. Vad hette det? Kitete Beach Bungalows?