Sedan väntade jag - förgäves förstås - på ett snabbt svar. Och varför skulle hon svara överhuvudtaget? Svara mig som gett henne hennes livs djupaste besvikelser? Varför skulle hon tillhandahålla den absolution jag vill ha av henne? Det är oförskämt och fräckt av mig. Men jag är en splittrad själ när det gäller Caroline.

Avhöll mig i det längsta från att ta kontakt igen. Riva upp gamla sår? Både här och kanske ännu värre där? Läste mina anteckningar från Dar es Salaam och Zanzibar igen. Så länge sedan det verkar vara! Men det är bara 18 månader sen dess. Försöker komma ihåg de känslor jag hade då. Det är svårt. Men en sak vet jag: Jag ångrar att den veckan dominerades av sex, prestationssex, att jag ställde upp på hennes förväntningar om MYCKET SEX. Jag borde ha vetat bättre och satsat på sensualitet istället. Hade velat komma ihåg hur det var att smeka hennes hud, att kyssa henne, att vara nära. Men det gör jag inte. Sorgligt.

Idag tog det slut. Jag måste helt enkelt skicka ett sms: Dearest Caroline, you would make me very happy if you could tell me you are okay. With deepest affection, Palle.

Nu stod jag inte ut längre. Någon gång i maj skickade jag lite pengar till Caroline med hälsning från mig. Efter några veckor skickade jag ett sms till hennes gamla mobilnummer. Frågade om hon möjligen ville bekräfta mottagandet av pengarna (de kan ju trots överföring via bank har kommit på avvägar) och om hon mådde bra.

Inget svar kom.

De senaste veckorna har jag tänkt MYCKET på henne igen. Skulle så gärna vilja att hon hade det hyggligt. Nog var det detta som från början - 2004 - gjorde att jag erbjöd mig att betala en hel universitetsutbildning, fyra år, ca. 70 000 kr för henne.

Letade efter henne på nätet. Hon kunde möjligen dykt upp på facebook? Prövade hennes gamla yahoo-adress igen. Inget, bara returen. Kontot stängt.

Begrundade sedan en stund om jag någon gång i mitt liv haft en verklig djup relation till någon kvinna. Bilder på många kvinnor dök upp i mitt huvud, från Brasilien, Japan, Tyskland, Sverige, Polen och Kenya.

I flera fall hade relationen förmodligen kunnat bli djup som med t.ex Maria. tror jag skrev om henne för länge sedan (2006? 2007?). Men jag vågade aldrig ge mig in i något riktigt allvarligt med henne. Hon var för vacker. Alla män ville ha henne. Och jag var rädd att förlora henne till någon annan. Alltså gav jag oss aldrig någon chans. Samma sak med Sandra. Hade jag någonsin en djup relation till Karin? Vi var gifta i 25 år. Jag såg till att urvattna relationen hela tiden genom att ha andra vid sidan om. Nä, det bittra svaret på frågan måste bli: Nej, aldrig haft någon verklig djup relation till någon kvinna.

I natt, eller rättare sagt, på morgonkvisten hade jag en dröm som var som en spegelbild av delar av mitt liv. Jag sade adjö till en kvinna jag älskade. Det var ett uppbrott från min sida, jag hade gjort slut, inget vanligt adjö. Jag ville ha kvar en relation till henne, kanske träffa henne ibland, men det ville inte hon. Vi gick sida vid sida, jag nuddade vid henne med min högra arm och kände hennes väl tilltagna bröst. Hon frågade om någon skuld hon hade till mig, ett tygstycke hon lånat eller använt, om jag ville ha betalt för det. Jag övervägde tygets värde och om det var värt att ta betalt för.

Så gick vi där i ett okänt land och jag vet inte vem hon var, bara att jag älskade henne intensivt men ändå skulle lämna henne.

Midsommarafton 2009. Vad säger man? Det är nattsvart - inte bara på den naturliga himlen. Nedskärningarna i skolan gör att man ska jobba mer och hårdare än någonsin förr. Slaveriet fortsätter - nu under täckmanteln av den s.k ekonomiska krisen. Har just fått min "tjänstgöringsplan" för nästa läsår: Nästan enbart nya elevgrupper, fler elever i grupper och klasser än någonsin tidigare, fler tunga kurser än tidigare. Det finns en överenskommelse med "facket" (fuck it) om att man ska ta hänsyn till de äldre lärares situation. Här kommer nu facit. Aldrig tidigare har jag fått en så tung tjänst "att se fram emot" i augusti. Misstanken kommer upp hos mig att man vill knäcka min vilja att ha heltid, tvinga mig söka deltidstjänst och på så sätt spara ytterligare några kronor. Om jag söker deltid, kan man nämligen lägga dessa kurser på någon sämre betald lärare. Eller också vill man ge mig nådaskottet med detta år som kommer och låta mig ge upp alla planer på att fortsätta efter 65 - något som ju regeringen annars förespråkar. Men det statliga och det kommunala är inte samma sak. Trots att även denna kommun är borgarnas drar man åt annat håll än i Stockholm.

Har det här blivit en blogg för kids eller vad är det som händer? Ska man behöva lägga censur på sig själv i vad man skriver? Jag bara undrar...när jag läser en del av senaste dagens inlägg

Allt detta utspelade sig för bara några dagar sedan. Har sedermera tagit min Mats ur skolan på denna sajt och gömt mig - skamsen.

Mirange har inte hört av sig mer. Inte per mejl, inte per sms. Jag har osedd kunnat kolla att hon fortsatt hänga på sajten i många timmar vissa dagar och förhoppningsvis chattar med någon ärligare karl än mig.

Det känns bra att hon tycks ha kommit över besvikelsen med mig snabbt. Men jag kan inte låta bli att se på hennes bild då och då varje dag.