Den 20 februari 2008 har vi i alla fall tillbringat två nätter på Zanzibar. Dagen innan hade vi tagit taxi tvärs över ön till Paje och tagit in på Kitete Beach Bungalows där vi fått ett stort rum med dusch och toa och utsikt över Indiska Oceanen. Caro hade genast klagat på dammet i moskitonäten och begärt ett byte av hotellets ledning - och så hade skett.

Det var också den kvällen som jag förstått att Caro var multiorgasmisk och kunde få hur många orgasmer som helst - och gärna ville ha många, oändligt många.

Den 20/2 äter vi inte frukost förrän sent, vid tiotiden. Förmodligen hade vi knullat först ett bra tag på morgonen, jag minns inte. Och anteckningarna är ofullständiga. Inte ens då mindes jag allt när jag inte skrivit ner det genast. Det var bara för mycket för en gammal man: Hettan, den unga fästmön som ville gifta sig med mig endast fyra månader senare, hennes sexhunger som jag inte kunde tillfredsställa på det sätt jag önskat, hela situationen.

I dagarna är det två år sedan jag senast mötte Caroline i Tanzania och på Zanzibar. Jag har gått och försökt komma ihåg detaljer men mycket är bara tomt, borta. Bra att jag gjorde några anteckningar då när det begav sig. Ja, arslet George Bush var där i Dar es Salaam precis samtidigt och var ett hinder för oss när vi skulle ta oss fram till olika ställen. Bl.a blev vi många timmar försenade till Zanzibar i väntan på flyg och en halv dag försvann på så sätt. US Air Force 1 skulle komma in från Mwanza men eftersom den var försenad, blev alla vanliga passagerare strandsatta.

Över två månader sedan sist jag var här.  Har haft knapphändiga kontakter med Caroline. Betalade för fyra veckors vistelse på "specialsjukhus" i Eldoret, ganska dyrt. Vilken nytta det var med det, är oklart. Hon verkar i alla fall leva helt ensam nu i huset i Bondo. Hon säger sig sitta i rullstol och klara sitt dagliga liv. Men för mig är det högst oklart hur detta går till.

Skickade en kenyansk månadslön till henne strax före jul för att hon skulle få lite kul till jul och fira sin 25årsdag som infaller på juldagen. Men hennes reaktion var endast ett förstrött tack - vad hade jag väntat mig?

Vad har hänt sen sist? Jo, jag har fått veta en del detaljer kring den olycka som drabbat Caroline. Hon hade varit på konsert i Nakuru tillsammans med sin äldsta syster den 7 juli. På hemvägen hade olyckan skett, oklart för mig hur. Hennes syster hade blivit så allvarligt skadad att hon senare dog. Caro blev också svårt skadad men överlevde.

Hon hade tidigare i år flyttat till Bondo, sex mil väster om Kisumu, och bott hos sin syster och hennes familj. Hennes jobb hade varit ett frivilligarbete för NGO/Kefeado, en organisation som kämpar för kvinnans rättighetenågot som verkligen behövs i Kenya. Men nu kan hon förstås inte jobba längre.

Hon bor nu i hennes systerns hus där hennes yngste bror tar hand om henne. Jag vill inte fråga hur allt detta går till. Om hon måste bäras till toa t.ex Om hon själv kan klä på och av sig osv. Jag tror inte att jag skulle få några ärliga svar ändå. Detaljerna kan vara så känsliga att hon inte vill avslöja dem.

Allteftersom har jag dock fått veta att hon inte alls är så full av tillförsikt om sin framtida hälsa som hon gav sken av från början. Hon pendlar snarare mellan hoppet om att åter kunna gå en dag och förtvivlan över att så aldrig kommer att ske måhända.

Det är klart jag vill hjälpa henne - men hur? Det enda jag kan göra är att skicka pengar igen. Jag hade verkligen hoppats på bättre besked från henne när jag tog kontakt. Men livet är inte på det viset. Och typiskt nog drabbar dessa olyckor de fattigaste och mest utsatta hårdast. Jag bara hoppas det är sant att hon kommer att kunna stå på sina egna ben igen. Jag frågade om hon var förlamad i någon del av kroppen. Något klart svar fick jag som vanligt inte.

Någonstans gör denna historia att jag lättare kommer att kunna släppa henne rent känslomässigt. Jag har medlidande med henne men knappast mer. Varför kunde hon inte accepterat mitt erbjudande 2006 om att betala en universitetsutbildning? Och senare - när hon inte ville bli lärare som hon först sagt hon ville - inte heller utbildade sig till sjuksköterska? Hon hade nästan kunnat vara färdig nu och det som hänt nu hade troligen aldrig hänt.

Sms:en som sedan gick fram och tillbaka - igår - var många. Jag ville veta hur allvarligt skadad hon var och vem som tog hand om henne. Så småningom visade det sig att hon bodde tillsammans med sin yngre bror Jotham i något hus vars belägenhet hon inte ville avslöja. Förmodligen ett hus som de ockuperat eller tagit efter att en kikuyufamilj flytt från området i samband med oroligheterna efter valet julen 2007.

Hon sade sig ha haft "något att göra" före olyckan när jag frågade om hon fått ett jobb som hon kunde försörjt sig på. Jotham hade också haft jobb men fick nu ta hand om henne. Frågan om vilka inkomster/pengar de levde på blev obesvarad. Bankkontot jag inrätttat åt henne för några år sedan hade avvecklats. Hon sade sig sitta i rullstol med gott hopp om att kunna gå igen snart. Men även höften var skadad. Systern som dött var hennes äldsta syster och inte den jag täffat och haft en del mejlkontakter med i samband med Carolines olika sjukhusvistelser under åren.

Efter ett tag kom svaret: Our first time together at Voyager hotel (hon menade där vi knullade första gången), at bamburi there were dudus (dudus är smådjur på swahili), our last visit at Zanzibar never knew that was the last time I would see you at the airport at Nairobi.

Ja, det var Caroline. Ingen kunde ha vetat detta. Sedan frågade jag om hennes familj, hennes hälsotillstånd, adra nyheter ur hennes liv.

Smällen kom genast: Don´t stay with my mom, have a house, got a road accident with my sister unfortunately she died last month i got a fracture on my spinal cord (ryggmärgen) going for physiotherapy

Det dröjde 27 timmar - men sen kom ett svar: Hi, how is everybody? Good to hear from you. Inget mer. Det lät ju hurtfriskt och bra. Men var det verkligen hon? Vem som helst kunde ha skrivit det. Hon kunde ha lämnat mobilen till någon i familjen. Eller någon helt främmande kunde ha fått ta över hennes mobilnummer och förstod att här kunde man kanske lära känna någon som har pengar. Så är det i Afrika.

Därför skrev jag tillbaka: Is this really you, Caroline? Or somebody who got your phone? Tell me something that only you and me know about.