Dagen därpå är Caroline i östra Uganda hos en väninna - nästan 1000 km hemifrån. Jag får veta att hon flytt från skammen, skammen över att behöva erkänna att jag slagit upp förlovningen och att bröllopet inte blir av. Jag häpnar. Själv har jag visserligen velat fram och tillbaka men inte uteslutit att bröllopet fortfarande skulle kunna äga rum som planerat.

Här hemma kommer vintern, nu när man trodde våren var här. Det snöar ymnigt.

På något sätt hoppas jag att Caro träffar någon ung karl där i Uganda som hon får ihop det med. Det skulle underlätta alla beslut för mig. Men så verkar inte ske. Hon börjar jobba på ett dagis och säger sig trivas. Hon säger att hon kanske stannar i Uganda resten av sitt liv.

Den 26 mars beslutar jag mig för att skicka in fullföljdsansökan om skilsmässan till tingsrätten.

Ett intensivt sms-ande med Caro tar vid. Jag vill gärna ha en "lycklig skilsmässa", dvs. jag måste komma överens väl med Shirin om barnen. När hon nu vägrar skiljas och jag måste tvinga henne genom att ensam fullfölja ansökan, blir det inte bra.

De närmaste dagarna mår jag skit, förmodligen gör Caro det också. Söndagen den 16 mars säger Caro i princip adjö till oss som par trots att hon vet att jag kan ansöka om skilsmässa ensam. Förmodligen tror hon inte på att jag gör det.

Hon frågar om hon ska avbeställa bröllopet på den restaurang som vi bokat och hos den präst hon vidtalat. Jag säger ja, gör det. Det är den 19 mars. Caro avbeställer och sedan får jag ett sms där hon meddelar att hon tänker sticka till Uganda. Jag fattar det som om hon är fruktansvärt arg och besviken på sin egen familj som krävt brudpris och bröllop och allt möjligt av mig och som gjort att jag dragit öronen åt mig.

Sedan verkar resan som en flykt, en rymning. Jag säger att tonåringar rymmer hemifrån, inte vuxna. Hon lyssnar inte och sticker.

När jag underrättade Caro om min sms-växling med hennes mor, fick jag höra att hennes mor åkt iväg till Nairobi för flera veckors uppehåll där och att hon lämnat sin mobil hemma. Hon påstod att hennes mor inte svarat på mitt erbjudande därför att hon var nöjd med det. Än idag vet jag inte hur det förhållit sig med den saken.

Så kom den 10 mars, dagen från vilken det var möjligt att fullfölja skilsmässan från Shirin efter sex månaders väntetid. Jag hade svårt för att ta upp saken med Shirin. Men ändå var det bråttom om något bröllop skulle bli av. Jag behövde ett intyg över att jag inte var gift och skulle skicka det till Kenya tre månader före bröllopsdatumet som var satt till den 29 juni.

Den 13 mars fick jag tummen ur och frågade Shirin om fullföljdsansökan till tingsrätten. Hon vägrade blankt att skriva på - något som hon tidigare sagt hon skulle göra.

För att förstå vad 8500 kronor är i Kenya kan jag påminna om att Caroline erbjöds 1200 kronor i månadslön av svinet Jussi, chefen för Nokia i Mombasa, när han ville anställa henne som sekreterare. "Svinet" därför att han var ute efter något annat än hennes kontorstjänster - och det har jag berättat om tidigare, förmodligen i slutet av augusti eller början av september 2007.

 För motsvarande 8500 kronor kan man köpa fem kor i Kenya och brudpriset brukar göras upp i "valutan ko".

Det som nu hände efter mitt erbjudande var början till slutet, en av spikarna i kistan av Caros och min relation. Hennes mor svarade nämligen inte alls. Jag var tämligen klar över att hon tyckte erbjudandet var för lågt men förstod också att hur mycket jag än skulle höja budet, skulle hon ändå inte vara nöjd. Jag kom ihåg alla tidigare erfarenheter med folk från Afrika där man alltid tror att varje vit kvinna/man har obegränsade tillgångar och kan köpa och göra vad som helst.

Jag väntade ett dygn. Inget svar. Jag skrev ännu ett sms och förklarade mycket tydligt mina finanser och vilka belopp jag redan satsat på relationen till Caro samtidigt som jag hade en familj att försörja i Sverige. Inget svar.

Då ilsknade jag till och skrev ett mycket taskigt sms, bad henne stoppa bröllopet någonstans.

Vad hände sedan mellan den 23 februari och 1 april? Turerna var många och krångliga.

Väl hemma igen förebrådde Shirin mig att jag inte hört av mig alls under veckan i Tanzania. Jag försvarar mig med att jag inte ville göra livet besvärligare för henne än det redan var. Men är det sanningen?

Den 6 mars sänder jag ett sms till Caros mor och frågar om "dowry", brudpriset. Det är nämligen så att jag får betala för henne om jag vill gifta mig med henne. Förhandligen ska föras med familjens överhuvud, i detta fall hennes mor. Fadern var ju död sedan länge och farbrodern som formellt skulle övertagit familjen fanns långt från Caros hemstad i Nairobi med sin egen familj.

Caros mor svarar att jag ska föreslå ett pris själv. Relationen med Caro har tärt hårt på min ekonomi de senaste två åren. Just hemkommen från Tanzania får jag konstatera att veckan med henne där kostat drygt 25 000 kronor. I höstas skickade jag 5000 kronor till Caros mor som "lån" för att hon skulle kunna etablera en liten affärsverksamhet. Av det hade ingenting blivit. Så nu föreslår jag att dessa 5000 kronor räknas in i brudpriset och att jag lägger ytterligare 3000 kronor. Påminner om en del utgifter jag haft och kommer att ha framöver och att jag inte har hur mycket som helst.

Landar i Entebbe vid 19-tiden. Caro kan nu redan vara hemma hos sig. Hennes flyg från Nairobi tog bara 45 minuter.

En mycket modern och nybyggd flygplats här. Inflygningen över Uganda visade ett mycket grönt land till skillnad från den brunbrända jord vi flög över i Kenya.

Över en öl kommer jag i samspråk med en kvinnlig präst - i prästkläder - vid samma bord. Jag tilltalar henne för att hon ser svenskt ut men visar sig vara tyska.

Airbus från KLM Entebbe - Amsterdam 23.10, går i tid. Drygt 8 timmars flygning. Usel mat, faktiskt den sämsta jag någonsin fått på en långdistans. Det är 6 plusgrader i Amsterdam på morgonen. Under natten har det varit svinkallt i flygplanet och alla frös. Varför anpassar man inte temperaturen till passagerarna? Man borde väl veta att alla som stiger på i Entebbe haft kring 30 grader under kortare eller längre tid.

Från Nairobi till Entebbe i Uganda tar det 50 minuter. Jag har seat 5A vid fönstret - direkt bakom business-class.

I förrgår var jag övertygad om att jag skulle avsluta min relation med Caroline pga hennes "sexuella läggning" men idag, fredag den 22,  tror jag knappt på det längre. Kom att tänka på att jag presterar bättre under mer normala förhållanden med mindre värme, mer sömn, mindre stress, bättre mat. Och i ett läge i Sverige med Caro skulle även hon få annat att tänka på än bara sex. Även hon skulle vara trött ibland och inte känna för sex. Och om vi skulle få barn, vilket hon absolut tänkt sig, skulle  både tillfällen och orken inte alltid vara förhanden.

Där står jag nu ensam igen på Nairobis flygplats utanför utrikeshallen. Det är den 22 februari 2008 vid halv fem på eftermiddagen.

Jag går in i hallen, checkar in och väntar. Caro ringer. Men jag kan inte förstå ett ord av allt oväsen runtomkring. Sänder en rad och talar om att jag inget förstått. Då skriver hon tillbaka: I ENJOYED OUR STAY 2GETHER THANX 4 THAT I ALREADY MISS U SOO MUCH SWEETY HOPE U HAVE A GOOD TIME WITH YOURSELF, TAKE CARE & LOVE U MY ONE & ONLY ALWAYS THINKIN OF U

Vid 18-tiden sitter jag i mitt flygplan till Entebbe och väntar på start. Ett par East African Airlines plan rullar förbi. Förmodligen sitter Caro i ett av dem - bara några meter från mig. Kommer vi att ses igen?