Nåväl, denna kameramobil hade mest legat och skräpat i byrålådan under alla dessa månader. Men Caro hade ju numret och kunde ta kontakt den vägen också. Men jag satte in på den heller förrän mycket senare.

Någon gång under sensommaren föreslog Caroline att vi kunde fortsätta vara vänner och mejla som förut, varje dag. Hon påstod att hon inte hade några nära vänner förutom mig. Jag svarade att det inte var möjligt. Vi skulle genast vara tillbaks där vi varit förut. Jag skrev också att hon inte tidigare precis anlitat mig som rådgivare i sitt dagliga liv, varför skulle hon göra det nu?

Jag måste ändå medge att jag många många gånger satte på denna mobil under hösten och hoppades på att där skulle vara en rad från Caro. Jag tror jag ville veta att hon mådde bra, inget mer.

Någon gång i oktober skrev jag något i stil med: Hope you have found a young healthy guy who can deal with your strong sexual needs and who is mature enough to appreciate your possibilities of sexual response and enjoyment. Något svar fick jag inte.

För att kunna använda mobilen igen bytte jag operatör och nummer. Det numret fick Caro aldrig.

Men jag hade en annan mobil också , min första kameramobil,som jag köpt en gång när de fortfarande kostade skjortan. Den köpte jag när Caro och jag diskuterade våra "utrustningar", dvs. när Caro tjatade om längden på min kuk och jag ville se henne naken. Det måste alltså ha varit under våren 2007 - innan vi sågs "in the flesh" i Mombasa i juli det året.

Några bilder blev det aldrig. Caro kunde ta emot men inte skicka några, påstod hon, eftersom hennes mobil inte var registrerad. Och det tycktes vara omöjlig att få till för henne.  Och jag skickade inga nakenbilder på mig till henne för att jag ville ha ett utbyte. Funderar ofta idag på vad som hade hänt om hon skickat någon nakenbild på sig. Jag tänker på den besvikelse jag kände den 7 juli 2007 när vi för första gången stod nakna inför varandra och hennes stora bröst - trots att hon bara var 22 - inte satt där jag förväntat mig.

Många gånger har jag funderat på vad som egentligen hände med Caroline där borta i Uganda i slutet av mars 2008. Trots att hon visste att jag lämnat in skilsmässoansökan från Shirin flippade hon ut - när det var det hon åstundat så hett. Hade velat fråga henne någon gång och helst fått ett vettigt svar vilket inte varit så lätt alltid under åren vi umgåtts.

Vad hände efter den 1 april? Jag stängde av mobilen så att Caro inte kunde messa längre. E-mejlmöjligheten lämnade jag öppen. Där kom efter några dagar en ursäkt från Caro och en vädjan om fortsättning. Men jag svarade inte.

Mot slutet av april eller kanske först i maj försökte jag ta reda på om Caro åkt hem från Uganda. Det hade hon. Någon gång i maj skickade jag några böcker. Vilka var det? Jo, Alkemisten tyckte jag passade bra i sammanhanget. Och  Conscious loving/Den kloka kärleken. Hon tackade aldrig.

När jag skrev mina senaste inlägg i den här storyn igår, kom all den smärta upp igen som jag trodde och hoppades ha stoppat tillräckligt långt undan - men icke.

Jag ser också att det jag skrivit är bara ett skelett, om ens det, av allt som hände dessa turbulenta dagar och veckor förra våren.

Ändå är jag idag klar över att mitt beslut den första april förra året var det rätta. Jag stängde helt enkelt av mobilen och bytte sedan nummer så att Caroline inte skulle kunna fortsätta messa. Vi hade fortfarande yahoo-konton kvar, men jag visste att hon ogärna använde dem.

Hon hade också fått mitt telefonnummer hem på den fasta linjen och några dagar senare in i april hörde hon av sig där. Jag lade bara på.

Hon skriver: U have made my life miserable. All my friends laugh at me. Am at hospital. Happy now? Still not in the moods to talk to you. Wish you the worst night ever.

Jag hade själv befunnit mig i upplösningstillstånd hela den dagen och egentligen sedan flera dagar tillbaka. Dels pga Caro och hennes hälsa, halsstarrighet och tystnad, dels pga den för Shirin  nu äntligen omtalade skilsmässan och alla dess konsekvenser. Nu kom detta!

Jag replikerade och skrev tillbaks till Caro: Happy to hear you are alive. Will sleep like an angel. Thanx for getting me into this divorce and then tell I made your life miserable. In what way? Guess this was the end for us. Wish you a pleasant life!

Därefter väntade jag ungefär en timme på att Caro skulle ta tillbaka det hon skrivit och ursäkta sig vilket hade varit det gängse mönster mellan oss när hon blivit förbannad. Men Caro hör inte av sig.

Vid 21.30 frågar jag Shirin om hon vill gifta om sig med mig - och det vill hon.

Måndagen den 31 mars är det helt tyst från Uganda. Inget svar på mina åtta sms på söndagen där jag försöker muntra upp henne, be henne ta läkarkontakt.

Sedan kommer avgörandet. Det är den 1 april. Redan 5.30 på morgonen skickar jag ett första sms till Caro men får inget svar nu heller. Under förmiddagen följer fler sms från mig - utan resultat. Hon tiger. Ligger hon i koma? Är hon död?

Det blir tillfälle att tala med Shirin. Jag säger som det är: Skilsmässa. Shirin blir både ledsen och arg.

Sedan går jag till jobbet. Hur kunde jag jobba under såna omständigheter, frågar jag mig idag.

På kvällen är det mycket spänt och tyst hemma. Vid 19-tiden kommer ett sms från Caroline:

Inte heller lördag eller söndag finner jag ord för att tala om för Shirin att jag ensidigt lämnat in skilsmässoansökan.

Söndagen den 30 mars förstår jag att Caros malaria är allvarlig igen men att hon som vanligt inget gör åt sjukdomen vad jag än ber henne om. Precis som tidigare väntar hon för länge innan hon beger sig till läkare. Därmed blir sjukdomen allvarligare än nödvändigt. Bara ett år tidigare behövde hon intensivvård som jag betalade en i sammanhanget liten förmögenhet för. Det verkar hon ha glömt eller förträngt.

Plötsligt sent på söndagkvällen får jag ett sms som säger: If it wants 2 ruin my life let it b after all i hav nothing left 2 do on earth.

Jag måste säga att jag både blir förtvivlad, förvånad och förbannad.

Har hon glömt att jag lämnat in skilsmässoansökan för att hon och jag ska kunna gifta oss den 29 juni?  Varför är hon så nedstämd att hon verkar trött på livet? Vad har hänt med henne där borta i Uganda, långt hemifrån, där hon tidigare sade sig trivas så bra?

Ser att jag lämnade läsaren i sticket med uppgifter om vad som hände den 26 mars 2008. Sedan inget mer. Ja, vad hände?

Hade lämnat skilsmässoansökan till tingsrätten men talade inte med Shirin om det. Men jag skickar ett sms till Caroline och meddelar att jag gjort det. Hon svarar "I owe u 1". Jag replikerar: U don´t owe me anything, not even 1".

Nästa dag är en torsdag. Jobbar som vanligt och låtsas hemma som ingenting.

Försöker få till det under fredagen att tala med Shirin. Lyckas inte. Bekräftelse från tingsrätten adresserad till henne har redan kommit men jag lyckas få tag i brevet och gömmer det undan.

Plötsligt tystnar Caro där hon befinner sig i västra Uganda. Jag vet inte vad jag ska tro. Under lördagen visar det sig att hon - precis som vanligt denna tid på året - fått malaria igen.