Det är klart jag vill hjälpa henne - men hur? Det enda jag kan göra är att skicka pengar igen. Jag hade verkligen hoppats på bättre besked från henne när jag tog kontakt. Men livet är inte på det viset. Och typiskt nog drabbar dessa olyckor de fattigaste och mest utsatta hårdast. Jag bara hoppas det är sant att hon kommer att kunna stå på sina egna ben igen. Jag frågade om hon var förlamad i någon del av kroppen. Något klart svar fick jag som vanligt inte.

Någonstans gör denna historia att jag lättare kommer att kunna släppa henne rent känslomässigt. Jag har medlidande med henne men knappast mer. Varför kunde hon inte accepterat mitt erbjudande 2006 om att betala en universitetsutbildning? Och senare - när hon inte ville bli lärare som hon först sagt hon ville - inte heller utbildade sig till sjuksköterska? Hon hade nästan kunnat vara färdig nu och det som hänt nu hade troligen aldrig hänt.

Sms:en som sedan gick fram och tillbaka - igår - var många. Jag ville veta hur allvarligt skadad hon var och vem som tog hand om henne. Så småningom visade det sig att hon bodde tillsammans med sin yngre bror Jotham i något hus vars belägenhet hon inte ville avslöja. Förmodligen ett hus som de ockuperat eller tagit efter att en kikuyufamilj flytt från området i samband med oroligheterna efter valet julen 2007.

Hon sade sig ha haft "något att göra" före olyckan när jag frågade om hon fått ett jobb som hon kunde försörjt sig på. Jotham hade också haft jobb men fick nu ta hand om henne. Frågan om vilka inkomster/pengar de levde på blev obesvarad. Bankkontot jag inrätttat åt henne för några år sedan hade avvecklats. Hon sade sig sitta i rullstol med gott hopp om att kunna gå igen snart. Men även höften var skadad. Systern som dött var hennes äldsta syster och inte den jag täffat och haft en del mejlkontakter med i samband med Carolines olika sjukhusvistelser under åren.

Efter ett tag kom svaret: Our first time together at Voyager hotel (hon menade där vi knullade första gången), at bamburi there were dudus (dudus är smådjur på swahili), our last visit at Zanzibar never knew that was the last time I would see you at the airport at Nairobi.

Ja, det var Caroline. Ingen kunde ha vetat detta. Sedan frågade jag om hennes familj, hennes hälsotillstånd, adra nyheter ur hennes liv.

Smällen kom genast: Don´t stay with my mom, have a house, got a road accident with my sister unfortunately she died last month i got a fracture on my spinal cord (ryggmärgen) going for physiotherapy

Det dröjde 27 timmar - men sen kom ett svar: Hi, how is everybody? Good to hear from you. Inget mer. Det lät ju hurtfriskt och bra. Men var det verkligen hon? Vem som helst kunde ha skrivit det. Hon kunde ha lämnat mobilen till någon i familjen. Eller någon helt främmande kunde ha fått ta över hennes mobilnummer och förstod att här kunde man kanske lära känna någon som har pengar. Så är det i Afrika.

Därför skrev jag tillbaka: Is this really you, Caroline? Or somebody who got your phone? Tell me something that only you and me know about.

Sedan väntade jag - förgäves förstås - på ett snabbt svar. Och varför skulle hon svara överhuvudtaget? Svara mig som gett henne hennes livs djupaste besvikelser? Varför skulle hon tillhandahålla den absolution jag vill ha av henne? Det är oförskämt och fräckt av mig. Men jag är en splittrad själ när det gäller Caroline.

Avhöll mig i det längsta från att ta kontakt igen. Riva upp gamla sår? Både här och kanske ännu värre där? Läste mina anteckningar från Dar es Salaam och Zanzibar igen. Så länge sedan det verkar vara! Men det är bara 18 månader sen dess. Försöker komma ihåg de känslor jag hade då. Det är svårt. Men en sak vet jag: Jag ångrar att den veckan dominerades av sex, prestationssex, att jag ställde upp på hennes förväntningar om MYCKET SEX. Jag borde ha vetat bättre och satsat på sensualitet istället. Hade velat komma ihåg hur det var att smeka hennes hud, att kyssa henne, att vara nära. Men det gör jag inte. Sorgligt.

Idag tog det slut. Jag måste helt enkelt skicka ett sms: Dearest Caroline, you would make me very happy if you could tell me you are okay. With deepest affection, Palle.

Nu stod jag inte ut längre. Någon gång i maj skickade jag lite pengar till Caroline med hälsning från mig. Efter några veckor skickade jag ett sms till hennes gamla mobilnummer. Frågade om hon möjligen ville bekräfta mottagandet av pengarna (de kan ju trots överföring via bank har kommit på avvägar) och om hon mådde bra.

Inget svar kom.

De senaste veckorna har jag tänkt MYCKET på henne igen. Skulle så gärna vilja att hon hade det hyggligt. Nog var det detta som från början - 2004 - gjorde att jag erbjöd mig att betala en hel universitetsutbildning, fyra år, ca. 70 000 kr för henne.

Letade efter henne på nätet. Hon kunde möjligen dykt upp på facebook? Prövade hennes gamla yahoo-adress igen. Inget, bara returen. Kontot stängt.