Vet inte vad som hänt med numreringen av bloggen och varför 198 kommer före 197. Fortsätter istället på 199 

Jag mår rent ut sagt skit efter detta sms. Vad göra? Jag kan inte enkelt få fram 25 000 som Caro begär. Och kommer det att räcka med det? Alla tidigare erfarenheter har givit vid handen att vad jag än gör så är det aldrig färdigt. Det blir bara mer och mer. Under tiden oktober 2009 - maj 2010 har jag skickat 35 000 allt i allt. Ytterligare 25 000 nu? Och vad händer sedan?

Men kan jag säga nej till hennes begäran när hennes liv troligen hänger på mitt svar?

Efter tio dagars privat sjukvård har inget blivit bättre. Visserligen låter det som om läkarna vill låta henne åka hem men plötsligt, det måste ha varit kring mitten av maj, får jag det sms som försätter mig i mitt långa livs värsta situation:

Caroline skriver att brottet inte läker för att läkarna har upptäckt cancer i benet. Enda "botemedel" man erbjuder är att amputera benet och sätta dit en protes. Det kostar 25 000 kr och hon ber mig om dessa pengar...

Någon hörde av sig och ville höra fortsättningen på denna story. I och för sig hade jag tänkt göra det ändå -men nu får jag kanske tummen ur.

Det är lite svårt att knyta an till det jag skrev för nio månader sedan. SÅÅÅ mycket har hänt och allt känns sååååå länge sen...

Jo, Caro köpte sin dröm, en förskola, med hjälp av mina pengar. Fram till maj skickade jag ytterligare 10 000 kr utöver de 7000 tidigare sända. Det var lätt att räkna ut att hon inte skulle kunna betala 30 000 på sex månader med de smala inkomster hon fick från verksamheten. De två lärarna skulle betalas. 600 kr i månaden fick de. Kan någon leva på det?

Sen halkade hon någonstans och "stukade foten". Två veckor senare hade inget blivit bättre - tvärtom. Den offentliga sjukvården hade inte gjort någonting åt hennes smärtor. På beskrivningen att döma gissade jag på benbrott. Skickade henne till röntgen och privat sjukvård. Skickade mer pengar till detta. Jo, det var brutet...

Idag, två år senare, sitter Caroline i rullstol efter sin svåra trafikolycka förra juli. Det är svårt att föreställa sig att denna ståtliga vackra unga kvinna är förlamad och den situation hon befinner sig i är närmast att betrakta som en mardröm. Hon fyllde 25 i december. Att vara kvinna i Afrika är svårt. Att vara handikappad kvinna i Afrika saknar beskrivning, i alla fall kan jag inte komma på någon.

I mitten av januari fick jag ett långt sms av Caro, det längsta någonsin. En väninna till henne skulle utvandra till Australien, sa hon. Denna väninna ägde en förskola och kunde tänka sig sälja den till Caro för ca. 30 000 kr. Caro hade sparat 3000 själv, sa hon, och bad mig "låna" henne 7000 på ett halvår för att kunna göra en första delbetalning. Att äga en förskola skulle göra henne ekonomiskt oberoende, skrev hon. Jag förstod poängen och skickade 7000. Frågade om jag som tack kunde få några kort på henne (i rullstol), på huset hon bodde i, på förskolan. Då blev det tyst. Efter tio dagar skrev hon att hon inte visste hur hon skulle kunna skicka bilder. Visst ville hon men hon hade ingen utrustning. Det var den 1 februari. Jag har inte svarat mer.

Idag den 21/2 för två år sedan på Zanzibar: Jag sov dåligt på natten för att det var så varmt och C inte ville ha fläkten på. C sparkade mig också flera gånger på natten trots att det var gott om plats i dubbelsängen. Vet inte om hon gjorde det med flit eller inte. Hon ville i alla fall kela redan vid 04.30 medan jag ville sova mer.

Men halv sju var vi igång i alla fall. Jag får ett rejält stånd men försöker hejda mig för att vänta på henne. Men det går som flera gånger tidigare. Hon blir så våt att jag inte känner något motstånd alls och slaknar då. Alltså får jag ta till fingret igen. Min specialare, att suga och slicka en kvinna till orgasm, funkar inte med henne. Hon måste ha något i sig. Igår fick hon 40 eller 50 orgasmer med fingerpullan och jag frågar mig igen: Kan man leva med en nymfoman? Eller är hon det? Är hon bara onormalt normal?

Det blåser hårt från nord. Även om vinden är minst trettio grader varmt där i Paje på östra sidan av Zanzibar, börjar Caroline hosta och vänder sig bort mest hela tiden. Hon har uppenbart känsliga bronkier. Jag frågar om hennes bröder röker inomhus och hon svarar ja. Jag förklarar sambandet vilket hon inte hade klart för sig tidigare.

Hon vill inte heller att vi har fläkten på i vårt rum trots att det är olidligt kvavt på nätterna.

I anteckningarna kan jag se att jag redan då funderade på att dra mig ur förhållandet. Det var helt uppenbart att hon behövde en ung stark karl som kunde ge henne det hon behövde och ville ha. Caro kallar sig själv för "sex maniac", en dröm om jag varit tjugo år yngre. Men nu är det bara pinsamt och besvärande. Jag försökte förklara för henne att det inte var något fel på henne men kanske på oss som par. Men hon hör inte på det örat.