Livet har dock trots allt gått vidare här hemma också - med Shirin. Den 9 juni gifte vi om oss i en kort borgerlig något pinsam ceremoni. Tre kommunala kvinnor, varav en vigselförrättare och övriga vittnen, hade dukat fram lite fint i stadshusets gamla fullmäktigesal. Levande ljus som påminde mig mest om begravning. Jag ville bara få det undanstökat. Både Shirin och jag ville egentligen bara ha vigselattestet men utan ceremonin gick det inte att få. Kvinnorna måste ha frågat sig vad som stod på.

Sedan har vi levt "som vanligt" under hösten. Shirin har inte ställt några frågor om Caro. Ofta har det varit något av omvända roller mellan oss när det gäller sexuell aktivitet. Oftast har Shirin velat men jag känt mig för trött. En annan sak som hänt är att jag utan större problem har kunnat hålla på och stöta i tio femton minuter, ibland ännu längre. Så har det aldrig varit förut. Klart att Shirin uppskattade det.  För bara några veckor sedan

gick det plötsligt för henne i ett vanligt samlag. Det hade inte hänt särskilt ofta förut. Men det hände inte bara en gång. Nu blev det plötsligt vanligt.

Det gick för henne varje gång. Och sedan bara två veckor tillbaka har hon 39 år gammal blivit multiorgasmisk. Senast vi gjorde det gick det säkert tio femton gånger för henne. Då tänker jag förstås på Caro och hennes kapacitet. Tänker också tillbaka på Karin som jag hoppades att samma hände med under 25 års tid - men utan att det gjorde det.

Jag tycker dock det är mycket märkligt att kvinnan jag pippat med i över tio år nu plötsligt kommer upp i sin fulla?  sexuella kapacitet och utlevelse.

Samtidigt vill jag gärna tro att jag träffade det rätta valet då - den 1 april. Om jag tänker på Caros och mitt sexliv så som det gestaltade sig vid Mombasakusten 2007 och på Zanzibar 2008, var det helt uppenbart att jag blivit tjugo år för gammal för att kunna ge henne det hon helt klart ville och behövde.

Jag vet att situationen inte var den bästa, allt var stressat, omgivningen för mig inte ideal på något sätt. Det var för varmt, jag var för trött. Men ändå! Hon hade velat knulla dygnet runt och jag fick ibland ganska bryskt avvisa henne för att få en blund. Visst hade jag äntligen stött på en kvinna som jag alltid hade drömt om, inte minst när det gällde sex, men hon hade kommit för sent in i mitt liv. Så kan det gå.

Jag har förstås också ofta tänkt på vad som skulle ha hänt om jag redan i mars 2004, när jag träffat Caro första gången och det borde varit uppenbart för mig vilka möjligheter jag hade med henne, när Shirins och mitt förhållande hade gått i stå samtidigt, om jag då hade haft modet att ta reda på detta. Men jag var för osäker på Caros känslor. Jag var för rädd framförallt att någon av mina dåvarande medresenärer från samma stad skulle se oss tillsammans. Jag hade chansen då att fråga Caro om hon ville följa med till kusten, Indiska Oceanen, några dygn som vi hade haft till förfogande. Men jag var för feg.

Idag vet jag att hon hade följt med. Hur hade våra liv sett ut då idag? Ganska säkert hade min nu treåriga dotter aldrig fötts.

Idag är det den 1 februari och exakt tio månader sedan "allt" ändrades. Jag har naturligtvis frågat mig många gånger om jag utnyttjat en fyrtio år yngre kvinna och om jag har ett fortsatt ansvar för hennes liv.

Men hur jag än vrider och vänder på saken var det alltid Caroline som var drivande i en bestämd riktning: Hon ville knulla med mig och ville gifta sig med mig - i den ordningen. Rannsakar jag mig själv, var mina känslor för henne från början mer farbrorsaktiga än allt annat. Jag ville henne väl, betala en hel universitetsutbildning för henne och efter hennes eget val - men hon tog aldrig den bollen. I stället satsade hon på giftermål med mig.

Det är sorgligt att se att den glada, pigga tjej på 19 år som jag mötte henne som för ganska snart fem år sedan har förvandlats till en mer eller mindre sorgsen kvinna som mellan varven ser ut att vilja ge upp. I alla fall uppfattar jag utvecklingen sådan och tar på mig större delen av skulden för det. Någon gång under hösten skrev Caro att hon aldrig trott hon kunde förlora mig. Det är möjligt att hon i den tron begick de misstag som ledde till slutet.

Till läsaren av denna blogg: För att kunna begripa det jag skriver om måste man nog gå ganska långt tillbaka i bloggen och börja läsa där. Det ena bygger på det andra och inga genvägar finns.

När jag önskat Caro en fröjdefull jul, fick jag som svar: Nothing good about X-mass and birthdays any more, might live 2 see or 2 occasions or not bye. Vad betydde det? Vad menade hon? Var hon där nu igen - livstrött som i Uganda senast i mars?

På nyårsafton kom följande sms: Im sorry 4 all the pain I caused u pls find it in your heart 2 forgive me, happy new year 2 u from Caro

Jag svarade inte. Visste inte hur jag skulle svara därför att jag inte var klar över vad hon ville. För det första fanns inget att förlåta. Snarare var det jag som skulle bett om förlåtelse. För det andra visste jag inte hur hon skulle tolka min "förlåtelse", absolution. Var hon ute efter att om jag förlät skulle vi knyta an där vi lämnade den 1 april?

Under alla förhållanden var det omöjligt att diskutera detta per sms. Jag ville skicka ett mejl till hennes yahoo-adress. Men när jag kollade, fungerade inte denna längre. Förmodligen hade den stått oanvänt för länge. Jag bad Caro att fixa denna eller en ny account, men hon svarade bara nonchalant som bara hon kan vara att jag kunde uttrycka mig per sms, hon hade inga möjligheter ta sig till stan för att fixa yahoo.

Det var den 8 januari 2009. Jag stängde av även denna mobil för inkommande trafik.

Under hösten hade jag funderat på om jag skulle skicka några pengar till Caro som julklapp och födelsedagspresent. Hon skulle fylla 24 på juldagen. Eller om det var bättre att avstå och låta henne vara. Än tyckte jag det ena var bättre, än det andra. I slutet av november bestämde jag mig i alla fall för att skicka 300 dollar vilket på plats är vad en nyutexaminerad lärare tjänar på en månad. Men jag visste inte om Caro hade sitt bankkonto kvar eller om hon känt sig tvungen att avsluta det för att komma åt de 2000 kronorna man måste ha minst på kontot i denna märkliga del av världen. Därför messade jag en rad om att jag skickat pengar och att jag gärna ville ha en bekräftelse att de kommit fram.

Hon svarade lite kort och nonchalant: Tack, har inte kollat ännu. Hejsvejs. Men det var helt okej för mig.

Jag hade en grupp som skulle till Caros hemstad - det visste jag. Men redan i maj 2008 beslöt jag att avstå från att leda gruppen och överlämnade ansvaret till några kolleger. Jag kunde helt enkelt inte förmå mig att gå runt i stan och riskera stöta på Caro. Dessutom hade Shirin knappast accepterat att jag tagit mig dit.

När denna grupp slutligen reste i början av november, mådde jag överraskande för mig själv mycket dåligt. Tankarna var hela tiden där och inte här. Jag hade själv gjort gruppens program och stod i sporadisk sms-kontakt med mina kolleger. En av de första kvällarna åt hela gruppen på den restaurang vid den stora sjön där flodhästar säger godnatt till varandra. Här skulle Caro och jag firat vårt bröllop och tillbringat vår bröllopsnatt den 29 juni förra året. Jag kunde inte behärska mig och sände ett sms till Caro med innebörden att gruppen nu var där. Hon svarade nåt i stil med: Why do you choose to torture me?

Jag förstod att hon inte gått många steg vidare under det halvår som gått.