Idag är det den 1 februari och exakt tio månader sedan "allt" ändrades. Jag har naturligtvis frågat mig många gånger om jag utnyttjat en fyrtio år yngre kvinna och om jag har ett fortsatt ansvar för hennes liv.

Men hur jag än vrider och vänder på saken var det alltid Caroline som var drivande i en bestämd riktning: Hon ville knulla med mig och ville gifta sig med mig - i den ordningen. Rannsakar jag mig själv, var mina känslor för henne från början mer farbrorsaktiga än allt annat. Jag ville henne väl, betala en hel universitetsutbildning för henne och efter hennes eget val - men hon tog aldrig den bollen. I stället satsade hon på giftermål med mig.

Det är sorgligt att se att den glada, pigga tjej på 19 år som jag mötte henne som för ganska snart fem år sedan har förvandlats till en mer eller mindre sorgsen kvinna som mellan varven ser ut att vilja ge upp. I alla fall uppfattar jag utvecklingen sådan och tar på mig större delen av skulden för det. Någon gång under hösten skrev Caro att hon aldrig trott hon kunde förlora mig. Det är möjligt att hon i den tron begick de misstag som ledde till slutet.

Till läsaren av denna blogg: För att kunna begripa det jag skriver om måste man nog gå ganska långt tillbaka i bloggen och börja läsa där. Det ena bygger på det andra och inga genvägar finns.

När jag önskat Caro en fröjdefull jul, fick jag som svar: Nothing good about X-mass and birthdays any more, might live 2 see or 2 occasions or not bye. Vad betydde det? Vad menade hon? Var hon där nu igen - livstrött som i Uganda senast i mars?

På nyårsafton kom följande sms: Im sorry 4 all the pain I caused u pls find it in your heart 2 forgive me, happy new year 2 u from Caro

Jag svarade inte. Visste inte hur jag skulle svara därför att jag inte var klar över vad hon ville. För det första fanns inget att förlåta. Snarare var det jag som skulle bett om förlåtelse. För det andra visste jag inte hur hon skulle tolka min "förlåtelse", absolution. Var hon ute efter att om jag förlät skulle vi knyta an där vi lämnade den 1 april?

Under alla förhållanden var det omöjligt att diskutera detta per sms. Jag ville skicka ett mejl till hennes yahoo-adress. Men när jag kollade, fungerade inte denna längre. Förmodligen hade den stått oanvänt för länge. Jag bad Caro att fixa denna eller en ny account, men hon svarade bara nonchalant som bara hon kan vara att jag kunde uttrycka mig per sms, hon hade inga möjligheter ta sig till stan för att fixa yahoo.

Det var den 8 januari 2009. Jag stängde av även denna mobil för inkommande trafik.

Under hösten hade jag funderat på om jag skulle skicka några pengar till Caro som julklapp och födelsedagspresent. Hon skulle fylla 24 på juldagen. Eller om det var bättre att avstå och låta henne vara. Än tyckte jag det ena var bättre, än det andra. I slutet av november bestämde jag mig i alla fall för att skicka 300 dollar vilket på plats är vad en nyutexaminerad lärare tjänar på en månad. Men jag visste inte om Caro hade sitt bankkonto kvar eller om hon känt sig tvungen att avsluta det för att komma åt de 2000 kronorna man måste ha minst på kontot i denna märkliga del av världen. Därför messade jag en rad om att jag skickat pengar och att jag gärna ville ha en bekräftelse att de kommit fram.

Hon svarade lite kort och nonchalant: Tack, har inte kollat ännu. Hejsvejs. Men det var helt okej för mig.

Jag hade en grupp som skulle till Caros hemstad - det visste jag. Men redan i maj 2008 beslöt jag att avstå från att leda gruppen och överlämnade ansvaret till några kolleger. Jag kunde helt enkelt inte förmå mig att gå runt i stan och riskera stöta på Caro. Dessutom hade Shirin knappast accepterat att jag tagit mig dit.

När denna grupp slutligen reste i början av november, mådde jag överraskande för mig själv mycket dåligt. Tankarna var hela tiden där och inte här. Jag hade själv gjort gruppens program och stod i sporadisk sms-kontakt med mina kolleger. En av de första kvällarna åt hela gruppen på den restaurang vid den stora sjön där flodhästar säger godnatt till varandra. Här skulle Caro och jag firat vårt bröllop och tillbringat vår bröllopsnatt den 29 juni förra året. Jag kunde inte behärska mig och sände ett sms till Caro med innebörden att gruppen nu var där. Hon svarade nåt i stil med: Why do you choose to torture me?

Jag förstod att hon inte gått många steg vidare under det halvår som gått.